Batra ny Bond!
Från Bollywood kommer rykten om den senaste indiska actionfilmen. Huvudrollsinnehavare förväntas bli den svenske komikern och artisten David Batra. Filmen, som vid en snabb förhandsgranskning av den i smyg släppta "betatrailern", kommer att likna en känd James Bondfilm får namnet Jamie Bondhi och kommer i stället för originalets mer allvarliga actionframtoning att få en mer publikfriande glad vinkel med framträdande sång- och dansnummer.
David, som tillfrågats om detaljer avseende filmen väljer att inte vare sig kommentera eller dementera dessa rykten.
Men nog talar promotionbilderna sitt eget språk?
David, som tillfrågats om detaljer avseende filmen väljer att inte vare sig kommentera eller dementera dessa rykten.
Men nog talar promotionbilderna sitt eget språk?
Vad är det som är så svårt?
Läste en blogg idag om Fredrik Härén. Det var Markus Berenssons blogg "skick.se". Kände igen så mycket, tyvärr. Varför är folk så rädda för att någon skall påpeka att det kanske finns något bättre? Ofta när någon (jag ibland) försöker förmedla en bild av något sammanhang, så kommer någon bitter typ och hänger upp sig på någon av detaljerna i beskrivningen. Är det sätt att försvara/berättiga det man själv gör och se till att ingen kritiserar ens situation?
Satt vid fikabordet på jobbet och drömde mig iväg en gång för några år sedan. Tyvärr så drömde jag inte tyst, utan jag försökte förmedla mina tankar:
Jag: -"Tänk om man hade styrkan och modet att sälja av allt man har, köpa en liten hydda på en strand nånstans där klimatet är behagligt året runt och försöka leva med så små världsliga medel som möjligt. Undrar om man inte skulle bli en mer harmonisk människa om man kunde kapa bort en massa onödigt tjafs..."
Bitter person: -"Hå! - skulle man bli tvingad att bara sitta på en het jävla strand så skulle man ju bli knäpp"
Jag: -"Men jag menade inte att man skulle tvinga någon... Då skulle det ju inte funka. Det var bara en lek med tankar, en drö...
Bitter person: -"Man gör väl det man gör för att man VILL det! Och förresten, om du vill sitta på en strand och hänga, varför gör du inte det då? Ha-ha, själv skulle jag bli toookig om någon skulle tvinga iväg mig till ett ställe där det inte händer NÅNTING!"
En annan sida av samma mynt
Jag väger för mycket.
Såg ni punkten efter "mycket"? Det är inte förhandlingsbart längre. Det beror inte på benstommen eller något annat svepskäl. Jag är helt enkelt för fet.
Sedan snart fyra veckor tillbaks äter jag LCHF-kost. Det betyder att jag har strukit allt socker och allt som blir socker när det kommer in i kroppen. Alltså, bort med alla kolhydrater (nästan). Det kan till exempel betyda frukost bestående av två "scrambled eggs" med en skvätt grädde i, ett halvt paket bacon eller ett par korvar. Och en stor klick majonnäs! Brukar slänga med en bit ost och några oliver också.
Hela idén med LCHF är i princip att så länge man inte tillför kolhydrater (som ger en högre insulinnivå) så är det inget problem med fett och protein. Kroppen har en fantastisk förmåga att producera allt den behöver av just fett och protein. Den slår efter ett tag helt enkelt över på "fettdrift".
Det är inte fråga om någon hipp bantningskur som till exempel "godisdieten" eller "Danska rikshospitalets ämnesomsättningskur" utan om ett sunt ifrågasättande av våra traditionella "kunskaper" om vad kroppen behöver.
Nu kan du ju tänka vad du vill om olika sätt att förhålla sig till mat och ätande, men det som är ganska typiskt kommer här.
När man med oomkullrunkeliga argument och på ett artigt och respektfullt sätt ifrågasatt det som "alla vet" så kommer det som ett brev på posten:
-"Jaa, du vet, alla blir ju saliga på sin tro. Men det är ju kul för dig att du hittat ett sätt som känns bra för dig."
Jag har i alla fall gått ner sex kilo på mina tre veckor. Och jag lever än... Utan frukt (tänka sig!) Men jag kommer nog att bli majonnäsknarkare i längden.
Det blir uppenbarligen lite jobbigt när någon ifrågasätter "allmän kunskap". Inte undra på att utveckling i ett samhälle tar tid. Vi har ju ändå kommit en liten bit på väg: förr i tiden eldade man upp dom som tyckte fel...
Det svåraste
är nog att ha styrkan att ifrågasätta sig själv och det man håller på med. Det behöver ju för den skull inte betyda att det man gör är fel. Men om det håller för en kritisk granskning kanske det känns lite bättre att fortsätta med.
Tycker jag.
Satt vid fikabordet på jobbet och drömde mig iväg en gång för några år sedan. Tyvärr så drömde jag inte tyst, utan jag försökte förmedla mina tankar:
Jag: -"Tänk om man hade styrkan och modet att sälja av allt man har, köpa en liten hydda på en strand nånstans där klimatet är behagligt året runt och försöka leva med så små världsliga medel som möjligt. Undrar om man inte skulle bli en mer harmonisk människa om man kunde kapa bort en massa onödigt tjafs..."
Bitter person: -"Hå! - skulle man bli tvingad att bara sitta på en het jävla strand så skulle man ju bli knäpp"
Jag: -"Men jag menade inte att man skulle tvinga någon... Då skulle det ju inte funka. Det var bara en lek med tankar, en drö...
Bitter person: -"Man gör väl det man gör för att man VILL det! Och förresten, om du vill sitta på en strand och hänga, varför gör du inte det då? Ha-ha, själv skulle jag bli toookig om någon skulle tvinga iväg mig till ett ställe där det inte händer NÅNTING!"
En annan sida av samma mynt
Jag väger för mycket.
Såg ni punkten efter "mycket"? Det är inte förhandlingsbart längre. Det beror inte på benstommen eller något annat svepskäl. Jag är helt enkelt för fet.
Sedan snart fyra veckor tillbaks äter jag LCHF-kost. Det betyder att jag har strukit allt socker och allt som blir socker när det kommer in i kroppen. Alltså, bort med alla kolhydrater (nästan). Det kan till exempel betyda frukost bestående av två "scrambled eggs" med en skvätt grädde i, ett halvt paket bacon eller ett par korvar. Och en stor klick majonnäs! Brukar slänga med en bit ost och några oliver också.
Hela idén med LCHF är i princip att så länge man inte tillför kolhydrater (som ger en högre insulinnivå) så är det inget problem med fett och protein. Kroppen har en fantastisk förmåga att producera allt den behöver av just fett och protein. Den slår efter ett tag helt enkelt över på "fettdrift".
Det är inte fråga om någon hipp bantningskur som till exempel "godisdieten" eller "Danska rikshospitalets ämnesomsättningskur" utan om ett sunt ifrågasättande av våra traditionella "kunskaper" om vad kroppen behöver.
Nu kan du ju tänka vad du vill om olika sätt att förhålla sig till mat och ätande, men det som är ganska typiskt kommer här.
När man med oomkullrunkeliga argument och på ett artigt och respektfullt sätt ifrågasatt det som "alla vet" så kommer det som ett brev på posten:
-"Jaa, du vet, alla blir ju saliga på sin tro. Men det är ju kul för dig att du hittat ett sätt som känns bra för dig."
Jag har i alla fall gått ner sex kilo på mina tre veckor. Och jag lever än... Utan frukt (tänka sig!) Men jag kommer nog att bli majonnäsknarkare i längden.
Det blir uppenbarligen lite jobbigt när någon ifrågasätter "allmän kunskap". Inte undra på att utveckling i ett samhälle tar tid. Vi har ju ändå kommit en liten bit på väg: förr i tiden eldade man upp dom som tyckte fel...
Det svåraste
är nog att ha styrkan att ifrågasätta sig själv och det man håller på med. Det behöver ju för den skull inte betyda att det man gör är fel. Men om det håller för en kritisk granskning kanske det känns lite bättre att fortsätta med.
Tycker jag.
